Några tankar kring kriget i Ukraina och dess följder

Med risk med att fara med en uttjatat introduktion, så blev jag förvånad över det regelrätta krigsutbrottet i Ukraina, att Ryssland agerar bortom den konvention vi i Europa är vana att se på en sorts hemmaplan. Invasioner eller strategiska insatser i Tjetjenien, Georgien och Dagestan har skett på ett bekvämt avstånd – och den mer regionala annekteringen av Krim-halvön liksom kom och gick i all förvirring.

Men att Ryssland agerat på ett sätt som inneburit ett självklart ekonomiskt självmord i jakt på att återförena en av imperiets födelseorter och frustrerande autonoma grannar är delvis förvånande, men riskerar också bana ett abrupt slut för eran av den ekonomiska utlandspolitiken som den dominerande för att hålla vapenskramlet på en hanterbar normalnivå. Med dessa avknoppningar mellan ekonomiska beröringspunkter mellan EU, dess medlemsländer och Ryssland förintas mycket av den diplomatiska verktygslådan, förutom möjligtvis möjligtvis en framtid lockelse att komma in i den västerliga snålvärmen igen när Putin väl kliver av tronen.

Den ekonomiska diplomatins svagheter skänker en varning för hur den krystade relationen till Kina riskerar att sluta. Nog för att Kina och Europa är desto mer ekonomiskt samman-nystade, om än med ojämn fördelning, men tids nog kommer Kina ha köpt vad som köpas kan, spridit sina tentakler så långt de når utan våld – och kommer gå in militärt för att säkra sina investeringar. Vilka realistiska mekanismer kommer då finnas till vårt förfogande?

Tillbaka till Sverige. Efter några långa dagar av krigets utbrott beslutade äntligen regeringen att skicka militärutrustning till Ukrainas stöd. Eller ”defensiva vapen” som det kallas i politiskt nyspråk, för att inte förvirra kring vapnens syfte. Något av en svensk specialitet är med på listan: 5000 styck m86 ”AT4” pansarskott, en populär och välbeprövad modell som Ukraina redan använder, ett färdigt engångspaket med tub och granat. Samt kroppspansar, hjälmar och militärransioner. Ett vettigt axplock som kommer göra nytta och som kombineras väl med europeiska länders sändningar, där b la Tyskland och Nederländerna skickar handburna luftvärnsrobotar av en liknande modell som bidrog till Sovjetunionens nederlag i Afghanistan.

Några kommentarer som återkommer

Vad händer om Ryssland lägger händerna på vapnen Sverige skickar? Nästan ingenting. Annat än att ukrainarnas utrustningsdepåer inte fylls på så mycket som tänkt. Vi skickar inte vapnen till Ukraina i hemlighet, så rent diplomatiskt gentemot Kreml är skadan redan skedd. Sinnebilden av att Ryssland skulle stärkas av att plocka upp en sändning svenska pansarskott är ren parodi. Det är inte ett fattigt ryskt dito av Islamiska Staten som invaderar Ukraina – utan en av världens militärstormakter. De har vapen och utrustning utan att det skulle ske någon sorts snöbollseffekt av att de skulle lägga rabarber på svensktillverkad utrustning.

Jag tycker mig också känna av en sorts stämning, sällan uttalad, att det finns ett moraliskt dilemma att vi skickar utrustning som kommer användas för att skada och döda människor. Som om den ryska invasionen kunde talas eller sanktioneras väck. Men det är väl kanske mer av en miljöskada i sken av den kortlivade marknadsföringen av Sverige som den humanitära stormakten; att vi är för fina eller upplysta för att stötta människor som behöver hjälp i den riktiga världen, där floskler inte biter.

Ska man tala klarspråk är uppgiften ett lands militär, eller försvarsmakt för att använda regional dialekt, har vid militärt angrepp att skicka hem så många inkräktare sårade eller i liksäckar till en så liten egen förlust som möjligt. Dels för att göra fiendens invasion maximalt kostsam, men också för att skänka tid åt de civila man skyddar att flytta sig och få samhället bakom linjerna att fungera väl nog för att minimera skador och civila dödsfall.

Att kapitulera hade räddat liv, men hade både legitimerat kriget genom att servera Ryssland sitt pris – och förintat det fria nationsbygge som Ukrainarna så nyligen påbörjat. Något värt att strida för.

Flyktingarna

Efter den hopplösa flykting- och migrantkrisen 2015 och den utdragna flyktingkonflikten mellan Polen och Belarus fanns det anledning att misstänka att flyktinghanteringen till Europa hade givit utslag i politisk härdsmälta. Medan det finns problem, så är förutsättningarna för sammanhållning kring flyktingarna inom unionen – inklusive östländerna som tidigare varit fullständigt anti – helt annorlunda än tidigare. Kriget ligger östländerna särskilt nära, och berör hela Europa på ett helt annat sätt än när de ständiga konflikterna i Mellanöstern får ett främmande folk att resa hit. Vi har lättare att hjälpa de som är oss mer lika. Samt att stötta kvinnor, barn och äldre är betydligt mer naturligt än att ta hand om unga vuxna män som flyr konflikter, eller dåliga löner, lämnandes sina familjer i sticket.

Friktionen kommer öka med tid, men jag ser framför mig en helt annat debatt än den som länge följt kring migrationsrörelsen från norra Afrika och Mellanöstern. Samtidigt som intergrationsnivån, sett utifrån arbetsfrekvens, språklig och kulturell förståelse och deltagande i värdlandet, i den grad de ukrainska flyktingarna blir långvariga kommer se bättre ut än den vi är vana vid senaste decenniet.

Om Ryssland tar fullständig kontroll över Ukraina kommer stämningen skifta en del, förstås. Nog för att många ukrainare säkert åker tillbaka hem, givet möjligheten, när kriget är över. Men många kommer att bli fast i Europa när deras hem, män och fäder förintats i kriget. Mot en sådan verklighet kommer nog de politiska motsättningarna inom unionen hårdna något. Men jag misstänker att missnöjet riktas åt att få en förändring i migrationsrätten så kontrollen över vilka flyktingar man tar emot framöver höjs. Också med en bitter känsla av att den nya bördan varit lättare att bära om det inte vore för anstormningen av migranter från Långtbortistan 2015.

NATO

Den svenska neutralitetens nostalgiskimmer kommer behöva möta verkligheten. Givet vår bortrationaliserade inhemska försvarsförmåga stavas den omedelbara lösningen ett medlemskap i NATO. Medan Sverige levt gratis i skuggan av våra grannars medlemskap under en period av amerikanskt beskydd mot Sovjetunionen så är situationen idag en annan. NATO kommer inte riskera starta ett tredje världskrig för att rädda en icke-medlem, även hur goda vänskapsrelationer de har.

Idealiskt hade jag sett att NATO skrotats och en Europeisk försvarsallians grundats för att frikoppla sig av ett milt efterblivet USA och den politiska antagonisten Turkiet. Men en sådan vision tycks vara långt borta i ett EU som bara nyligen kommit sisådär överens över att skaffa en liten insatsgrupp på rotation.

Ett skyndsamt medlemskap i NATO för både Sverige och Finland hade ökat spänningen gentemot Ryssland nu när pressen ligger på. Men det vore en stark signal och markering att Rysslands aggression ger utslag i just det som Ryssland hela tiden ojar sig för: ett territoriellt aggressivt NATO, med vilket buffertstaterna plötsligt byter färg och lierar sig mot Björnen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s