Här ska nya gatan fram

Under året har jag lagt en, givet min tidigare ringa läsningsfrekvens, inte oansenlig tid läsande upp den svenska moderna arkitekturens och folkhemmets materiella framväxt, i dess yttersta uttryck genom efterkrigstidens maniska rivningsiver och det groteska folkhemsfrämjande miljonprogramsbygget. I mycket är det sorglig läsning, eftersom det som gått förlorat i våra städer inte försvunnit av en olycka – utan medvetet handlande, och dess vanställning är ständigt närvarande. Gamla arbetarkvarter nedmejade och vars gravplats låtit ovanpåbyggas aktivistisk, människofientlig trendarkitektur. Identitetsbärande, prydliga byggnader och stråk förintade och i dess ställe: själlös sterilitet, betong, asfalt. Sociala problem som idag är närmast permanentade växte fram genom denna efterkrigstidens människofientliga materialism.

Som 90-talist som växt upp mitt bland den rådande förfulningen läser jag historiska skildringar av stadsutvecklingen väcks i mitt inre en bild av Sverige som under efterkrigstiden fram till Almstriden 1971 som besuttet av en rabiat despot. En härskarherre som slog vilt omkring sig och formade staden efter sin nyck. Där äldre områden och dess befolkning kuvades och spreds ut i en sorts lokal diaspora för att göra plats sin lustan att sätta sin autokratiska prägel, ända ner i byggnadernas utformning som följde utrensningarna.

Men någon sådan despot hade inte Sverige under efterkrigstiden. Istället ges jag intrycket att en trög modernisering av landets bostäder, som paret Myrdal lägger särskild kraft på att påskina som i akut behov i Kris i befolkningsfrågan (1934), ges tillfälle att snabbt skjutas fram i takt med att svensk ekonomi efter andra världskriget bildligen exploderade. Trångboddheten och den otillfredsställande hygieniska standarden skulle väck, och från socialdemokratiskt håll de gamla borgerliga stilarna bekämpas. Några arkitekter och politiska djur frälsta av Schweizisk-franske Le Corbusier:s väldigt samtida industriella blick på samhälle och arkitektur vann mark i Sverige, som lovade skapa den nya moderna staden passande den nya människan.

Politiker och dessa aktivistiska arkitekter & vänner spelade i stor samklang, och med den nya arkitekturen lovades prisbillig och rationell serieproduktion på villkor att industrin formades efter statens nya behov. Politiken stakades om. Lånevillkor gjordes fördelaktiga för stora bolag som kunde leverera långa enhetliga produktserier av allt från massiva betongelement till skåpsdörrar. Hyresvärdar med äldre byggnader i sitt bestånd hämmades från att belåna för renovationer. Det gamla man önskat eliminera men inte explicit kunnat expropriera skulle låtas förfalla, varvid det nya kunde byggas med mindre utrymme för protester bland de små människorna.

Bit för bit – om än ibland med iögonfallande brådska, skulle det gamla bort och bana väg för det nya: de funktionalistiska husen, de sterila intetsägande fasaderna med sina enhetliga fönster och raka linjer tog plats utan minsta känsla för omgivningen eller hur det påverkade området och dess boende. De kulturpersoner och arkitekter som opponerade sig för denna utveckling pekades ut som tekniskt efterblivna, sentimentala B-människor, som stod i vägen för framtiden och den nya människans potential. De faktiska önskemålen för människorna vars boendemiljö förändrades tycktes aldrig riktigt vara en faktor. Man agerade på statistik och en romantisk, och i högsta grad auktoritär, idé om att driva genom en ny stad, en ny värld, där människan skulle lära sig uppskatta dess vinningar och finna skönhet i det nya, moderna. En härskande attityd som tycks vara en närmast evig konstant i modern svensk politik när den härskande klassen dominerar sig genom frågor de inte tål ska synas i kanten.

Utanför städerna växte det nya fram: de nya förstäderna, eller förorterna, där arbetsklassen skulle bo i sina nya moderna bostäder med alla moderna standard, i dessa moderna lamellhus i all dess moderna skala. Fritt från stadens stökighet, distraherande stadsliv och underhållning skulle de nya monolitiska boendena vara bestående av närmast exklusivt boende och grundläggande sociala tjänster för att se till att den produktiva industrimänniskan få sin vila mellan skiften och barnpensionat att lämna barnen hos när plikten kallar. Med bil eller kollektivtrafik skulle transporten mellan förstaden och den faktiska staden ske. Men de nya områdena var inte så lockande. Folk vill inte bo i anonyma betongblock, likt en myra i en asfaltskoloni, och givet tillfället kommer hon fly – vilket också hände. Det skedde snabb omsättning bland hyresgästerna i förstäderna. Den stora och arbetshungriga byggindustrin började istället i takt med miljonprogrammets slutförande rikta in sig på att bygga villor, den typ av boende människor faktiskt önskade sig.

Miljonprogramsområdena led snabbt av skev demografisk fördelning. I takt med att svenska arbetare flyttade från områdena blev de utländska i större utsträckning kvar och de outhyrda lägenheterna drev på att fler som stod på samhällets utkant bjöds in. Svenska boende kände sig inte hemma bland alla främlingar, och utländska boende märkte med vilken distans de hamnat gentemot det riktiga samhället. Den sociala politiken och den forna socialingenjörsidén hade kraschat fullständigt.

Först efter Almstriden 1971, där ett byggprojekt i Stockholm lovade riva ned ett stort antal mycket gamla almträd skedde stor folklig uppslutning och upplopp i konflikt med polisen kom den stora rivningsivern av sig. Den folkliga ilskan över politikernas krig mot vad människor värderade omkring sig i städerna var påtaglig och fick momentum i press både i Sverige och utlandet. Det politiska priset att fortsätta på den ingångna stigen blev för högt. Bara något år efteråt slog oljekrisen till, vilket skiftade fokus från en romantisk, verklighetsfrämmande aktivistisk politik till mer krishantering – pengarna som tidigare så fritt flödat sinade.

Nog för att en ytterligare förfulning givetvis skett sedan 1971. Men det har blivit en stor paus på den storskaliga rivningen som syns. Taktiken har ändrats något. Däremot vet jag inte om politiker eller arkitekter lärt sig något av denna sorgliga period i svensk historia, denna kultursuicid som en svensk elit så generöst sjösatt. Överallt i Göteborg byggs det nu. Höga hus, som ointagliga fort av stål och glas. Gamla landmärken förvandlas till prekära detaljer som sväljs upp i de nya husens tävlan mot skyarna. Den historiska gången och skiftningarna i staden förvanskas och tillintetgörs på ett sätt som jag tänker i viss grad överskrider den som rivningsvågen gav utlopp i. För även om de äldre överlevande byggnaderna i staden står kvar, så står deras framtid desto mer osäkert. I takt med att Göteborg exploateras allt hårdare i en ekonomi där byggnader är tidens spekulationsobjekt, kommer marken gamla hus står på bli allt mer lockande att lägga rabarber på. Jag tror inte att de konservativa krafterna är starka nog att stå emot den samlade makten av marknaden och lockelsen från kulturefterblivna myndighetsmän att genom grönt ljus sätta folk i arbete och jaga in mer skattemedel på bekostnad av byggnader som inte kommer med på Göteborgs stads vykort.

Med risk för att avsluta på ett nedstämt sätt så tror jag inte det finns några större ljusningar för våra städer, åtminstone inte Göteborg. Den tidigare oömma hanteringen lämnar sår som inte läker och det nya byggandet kommer vanställa staden för all framtid. Flera av miljonprogrammets områden är internationellt kända som ett skräckexempel på allehanda socialpolitisk härdsmälta. Medan vissa städer i Europa är omedelbart igenkännliga genom utpräglad arkitektonisk stil och småskalighet, verkar Göteborg gå i riktning närmare Dubai eller amerikanska storstäder: total internationell likriktning. Den ljusning som finns landar i så fall på nya områden som byggs om och görs mindre fula; som Backaplans planerade totala omdaning och Långströmsgatans lyckade ansiktslyft. Inte att glömma enskilda byggnader som lyckas klaffa tid och plats. När det är som det är, är det denna förnöjsamhet som står till bud.

Denna text är tänkt i första hand som ett sorts terapeutiskt skrivande och ett utlopp för att återge de intryck jag givits av vår moderna historia givet vad jag läst.
För den som är intresserad följer ett axplock av vad jag läst på området, som kan vara till hjälp för andra att få en säkerligen desto klarare uppfattning av denna ödesmättade moderna historia om Sverige.

Ohälsosam arkitektur: En annan sida av funktionalismen (2016), Gösta Alfvén

Kriget mot skönheten: ett reportage om förfulningen av Sverige (2020), Fredrik Kullberg

När Sverige blev modernt: Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930 (2018), Per I. Gedin

Kris i befolkningsfrågan (1934), Gunnar och Alva Myrdal. Jag fick tag på andra utgåvans nytryck från 1997, dyker upp bara så ofta på Bokbörsen.se – finns även att läsa inskannad på https://archive.org/details/MyrdalMyrdal1934KrisIBefolkningsfragan/mode/2up


För den som har tillgång till Göteborgsposten rekommenderar jag Mark Isitt och hans både lustiga, syrliga och utbildande texter om arkitektur och arkitekturhändelser i och omkring Göteborg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s